” Don´t forget that you´re human. It´s okay to have a melt down. Just don´t unpack and live there. Cry it out and then refocus on where you are headed.”

Vet ej vem som sagt det, men jag har hämtat det från TRE, LLC

I veckan var jag på en dag på Riksteatern som handlade om filosofi för barn och unga. Om det filosofiska samtalet.

skolscenen-filosofisamtal.riksteatern.se

Det blev tydligt för mig att det som det egentligen handlade om var respekten för de unga. Vad som händer i mötet med unga när man på allvar lyssnar och nyfiket frågar vidare.

Och det jag gick hem med, var förutom detta, tanken att det viktiga inte är att tänka själv.  Det viktiga är att kunna tänka tillsammans.

En helgs skrivande, Tärna Folkhögskola

”Vi träffas och skriver! Jag ger er olika övningar och verktyg för att komma igång och sedan låter vi processen rulla. Och under processens gång kommer känslor kanske att dyka upp, förbjudna känslor av att lyckas eller misslyckas, glädje eller sorg, och dessa känslor kommer vi faktiskt att titta på (om du vill det förstås)och jag kommer vara flexibel och öppen och nyfiken på vad det vara må som ligger och puttrar.
Allt med fokus på att hålla skrivandegrytan kokande! Och våra demoner får vi hitta ett konstruktivt förhållningssätt till, så att dom inte står utan berikar vårt skapande. Jag är gestaltterapeut och arbetar med såväl vuxna klienter, som i andra former med barn och unga med psykosociala svårigheter. Jag har gått en ettårig skrivarkurs samt en hel del kortare skrivarkurser och har ett aktivt skrivande i byrålådan. Jag har lett många kurser men är nybörjare vad det gäller att leda skrivarkurser.

Varmt välkommen, precis som du är!”

Kursen har nu varit. Det är den andra skrivarkursen jag lett, och jag tyckte det var underbart att följa och stötta deltagarna i deras processer.

Så här sa deltagarna efteråt:

Jag har aldrig berättat om sådana här saker förut, och jag tycker det är väldigt speciellt att jag kunnat lite på er. Jag trodde inte jag skulle kunna bli snäll mot mig själv, men nu vet jag att jag ska sluta vara  så hård mot mig.

Det har varit en fantastisk gemenskap, detta att kunna dela dom jobbiga ämnena, och att få  skriva och skriva! Jag märker verkligen hur mycket jag behöver det här öppna, kreativa utrymmet.

Så skönt att vi inte pratat alls om annan utgiven litteratur.

Jag märker min kropp efter de här två dagarna, det är speciellt, denna känsla i min kropp, att jag bor i den. Jag har nästan inte haft några prestationskrav på mig de här två dagarna och det är väldigt ovanligt för mig. Och det hör ihop med det här med kroppen.

Jag är nöjd med att ha vågat skriva känsliga saker och jag är stolt att jag konfronterat min rädsla och att jag vågat läsa egna texter högt.

En så tolerant miljö! En så fin inställning i rummet!

Det har varit fantastiskt! Jag känner inspiration, motivation. Jag är så  impad av allas mod, att jag och alla har vågat dela med sig, som en magisk grej!

En så bra stämning,  det har gått så lätt att säga saker, hela upplevelsen tar jag med mig och en stor känsla av ”Tack!”

ett för mig viktigt citat och motto, formulerat av Nelson Mandela:

Den största äran av att leva ligger inte i att aldrig falla, utan i att resa sig när man fallit.

http://tarna.fhsk.se/kortkurser/visa/en_helgs_skrivande

Också den här sommaren fick jag lekmannapredika.

Så här blev den.

 Jag kommer att läsa två av dagens Bibeltexter idag, och prata om först den ena och sedan den andra.

Jesaja, kapitel 6, vers 4-8

Hela jorden är full av hans härlighet. Ropet kom trösklarna att skaka i sina fästen, och templet fylldes av rök. Jag sade: Ve mig! Jag är förlorad, ty jag har orena läppar och jag bor bland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, Herren Sebaot. En av seraferna flög fram till mig med ett glödande kol som han hade tagit från altaret med en tång. Med det vidrörde han min mun och sade: ”När detta vidrör dina läppar blir din skuld borttagen och din synd sonad.” Och jag hörde Herrens röst. Han sade: ”Vem skall jag sända, vem vill vara vår budbärare?” Jag svarade: ”Jag, sänd mig!”

 

Sänd mig! Jag tror det är en längtan som många har. Jag har den i alla fall. Jag hör den som ”Använd mig!” Låt mig vara full av mening för såväl mig, som något som är större än mig själv. Att vara på rätt plats, där jag kan blomstra och andra blir gladare och verkligare och sannare av att jag finns där. Jag vill ge, tillsammans med andra, till något som är större än jag själv. Jag vill vara använd, jag vill vara helt meningsfull. Och det tror jag att de allra flesta andra också vill.

Den stora frågan som infinner sig är inte om vi vill bli sända. Jag tror de svåra frågorna är de följer, på denna vilja att vara meningsfull och vilja bli använd, i varje por helst.

Frågorna som följer är kanske: Vem är jag att vara utvald (för det är ju en sorts utvaldhet detta att vara någon som ger sig själv och andra en djup mening i livet) ” Ja, vem är jag att erbjuda mig att bli sänd? Jag tänker att svaret finns i den gammaltestamentliga texten jag just läste. Där säger Jesaja ”Ve mig!” och nästan frossar i sin uselhet. Då kommer seraferna och ger honom kol och hans synd är sonad och hans skuld borta. Han är märk väl inte en bättre människa än nyss. Han är samma person, fast utan skuld. Inte godare eller bättre, han förnekar inte att han haft en skuld, men nu är den inte längre något att skrika ut över nejden, eller vältra sig i i smyg. nu är den oviktig. Men jag tror att just detta, att han inte gör sig större och vackrare än han är, men inte heller uslare eller sämre, utan plötsligt står enkel och sann (kongruent) och mänsklig inför Gud, gör att han blir möjlig. Så självklar står han plötsligt där, och då är han lika självklart till tjänst. ”Sänd mig!”

Vi är alla utvalda. Vi behöver bara vara i samklang med vilka vi är, liksom låta oss vara dom vi är, varken bättre eller sämre. (och att det är lagom viktigt, det där med vem vi är) Vara trogna vår livsväg.

Men- HUR? Hur ska jag komma till användning? Hur ska jag komma till användning så mycket som möjligt?

 

Jag tror det bland annat handlar om att stanna upp. Stanna upp och stanna kvar. I mötet med sig själv och i mötet med frågan ”hur ska just jag komma till användning” . Låta den ligga där och skvalpa, störa och gro.

 

”Sänd mig!” Använd mig! Låt mig vara meningsfull, låt mitt liv vara ett liv av mening. Vem är jag att bli sänd, undrar vi. Hur då? Undrar vi. Och : ”För vem?” ”är jag välkommen? Vill någon ha min blomstrande energi?”

 

Evangelietexten för idag är hämtad ur Matteus, kapitel 16, vers 13-18 och låter så här:

Då Jesus kom till trakten av Caesarea Filippi, frågade han sina lärjungar: ”Vem säger folket att Människosonen är?” De svarade: ”Somliga säger Johannes Döparen, andra Elia och andra Jeremia eller någon av profeterna.” Han sade till dem: ”Och ni, vem säger ni att jag är?”

Simon Petrus svarade: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.”

Jesus sade till honom: ”Salig är du, Simon, Jonas son. Ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen.

Jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den. Jag skall ge dig himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen.”

I denna text ser jag ett tänkbart svar på frågan ”vem vill ha mig”. Jo, den som ser dig vill ha dig. Den som ser dig med kärlek, tror på dig och hyser tillit till dig. Hur ska vi hitta denna person som ser oss så? Jag tänker att vi som tror kan använda oss av att Gud ser oss så. Och de som inte tror, och vi andra också, kan använda oss av att använda våra egna ögon. Att se alla de andra vackra människorna omkring oss. Och våga stanna kvar i förvissningen på deras mening. Petrus tittar på Jesus och ser Messias. Och Jesus svarar ”Du är Petrus. Och på denna klippa ska jag bygga min församling”. Petrus, med alla sina fel och brister ska få vara grunden i församlingen. Petrus, med sina fel, men också med sitt mod. Han ser Jesus som Messias, och namnger detta. Jag tänker att det betyder att han vågar tro, han vågar se, och han vågar hoppas. Det tycker jag är modigt.

 

Vi behöver någon som vågar se oss blomstra. Och så ser Gud oss, tror jag, som möjliga blomster och han skrattar kluckande när vi blommar.

 

För att vi ska våga sändas, för att vi ska våga hoppas, så behöver vi en förvissning om att vi är på rätt väg. Ty, vi vill ju inte bli använda bara för användandets skull. Vi vill inte bli utnyttjade, tomma, utbrända. Vi vill behålla vår glada energi, vi vill vara fulla av liv, när vi kommer till användning.

Hur ska man någonsin veta om man är på rätt väg?

 

Var finns kärleken? Det är en bra nyckel till var energin finns, och var det meningsfulla finns. Var finns Gud i oss?

Och gå dit! Gå dit där Gud finns.

 

Nu ska vi sjunga psalm 778. Kören kommer att sjunga den två gånger själva och sedan får vi också sjunga med två gånger.

 

Innan jag avslutar idag vill jag läsa ur

NELSON MANDELAS installationstal 1994.

”Vår djupaste rädsla, är inte att vi är otillräckliga. Vår djupaste rädsla, är att vi är fyllda av en kraft bortom alla gränser. Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss allra mest. Vi frågar oss själva, skulle jag vara strålande, storslagen, talangfull och sagolik? Men varför skulle du inte vara det? Du är ett barn av Gud. Att du spelar liten hjälper inte världen. Det tjänar inte Ljuset att du förminskar dig själv för att andra omkring dig inte skall känna sig osäkra. Vi föddes för att uppenbara Guds härlighet inom oss. Den finns där inte bara i några av oss utan i alla och, när vi låter vårt ljus lysa ger vi omedvetet tillåtelse åt andra att göra likaledes. Allteftersom vi gör oss fria från vår egen rädsla, kommer vår blotta närvaro att göra andra fria.

 

Och nu får ni gå hem och känna er sända!

http://tarna.fhsk.se/kortkurser/visa/v_27_5_dagars_skrivande1

”En riktigt värdefull kultur är en sådan som kan lära människor att handskas med nerderlag.”

I min uppsats på Gestalt Institute Scandivia skrev jag om ”The way of filling yourself with yourself from filling yourself with others”.
Här kommer några kortare utdrag ur den:

Discussion and Conclusions, part 1.
What is – filling yourself with others instead of filling yourself with yourself – in gestalt terms?

All the styles of contact can, in different ways, be in circulation. To me the important insight here is that people are bigger and more complex than the theories about them.

”Filling yourself with others” is much about introjection. Often is three different levels of introjects involved. a) A private, individual introjekt that is like a sentense or a decision. b) As an unaware habit so to say, like introjecting grief or needs of others. And c) a moral introject taken partly from society. The second one is the most central and important one when it comes to make a definiton of what ”filling yourself with others instead of filling yourself with yourself” is in gestalt terms. It is about introjceting other peoples needs. Therefore they are outer controlled (going for the needs in the surroundings) instead of following their own inside core.

Filling yourself with others is also about confluens. In that one introjects the responsibility of others as if it would be one’s own then it becomes as if others belong to oneself.

Even if also deflection, projection and retroflection is involved, I see these three more as a way to avoid contact with the pain connected to the phenomena, rather than being a part of the phenomena itself.

There is though a more fruitful way to look at the phenomena in gestalt terms when it comes to how to work with a client that fills herself too much with others. A more fruitful way than to focus on the introjects and the way to digest the introjects and go with the NO. And that way is to look at the phenomena mostly as a matter of polarities. Where one extreme is the ”good and seeing and caring” and the other one is the opposite (and what the opposite to good is, depends from client to client). I have come to see it as more fruitful, because then the work more easy will include the shame. The shame, that goes together with putting light and awareness to the denied dark extreme of the polarity. Being in the process of exploring the other end of the polarity is not possible if it does not go with the therapists’ acceptance and curiosity. And that curiosity is crucial and very very important working with shame.

I think that curiosity more easy could be forgotten working with boundaries and saying NO to invading people on the outside. Because there is lot of people that need to say no. But not all of them identify as ”good”. And that makes the process more ”set” and less sensible I think.

To work with saying yes to the both polarities also connects to the paradoxical theory of change. Because when you let the darkness into the light it isn’ t dark anymore… But when it’s left in the darkness then it continues to be dark, and frightening.

(…..)

Short discussion, part 2
If I see co-dependence and narcissism as a polarity that is relevant to the theme here, it means that it is important to embrace the denied part ”narcissism” into a whole gestalt.
And yes, narcissism could definitly be a shadow-side of the people that so much need to be good for others.

Within his concept of narcissism Lowen puts at the shadow side (if I ”translate” him into gestalt-polarity-thinking), insanity as one extreme in the polarity. He writes about the fear of insanity and connects it with denial of feelings and fear of life.

In all this, what makes figure for me is acceptance. Inclusion and acceptance. How come?

As I see it both Hellsten and Lowen writes about anger as a way to accept what is. Lowen writes about insanity. Lowens words about insanity and emptiness were exactly healing to me. I do not exactly know why they got to be so important. I think it has to do with the tone of the text. It is accepting. Lowen does not talk about being especially careful with clients that has a risk to go insane. On the contrary, he writes that when it is denied, that is when it could become dangerous. When it’s accepted it will disappear. So he goes with the hidden anger and unlock it from its shadowside. And Hellsten has the same approach. To say ”NO!” as a way to protect yourself and be on your side. Not to say no to someone, no is to say yes to boundaries. Here I think about Marcus Groth who used to say that the only thing a client need to work with to become un-neurotic is to say goodbye and to say no. When you are able to say no, then you are able to fully say yes.

The accepting part of all this that makes figure to me, is also, as I percieve it, the most beautiful part of gestalt, the core of gestalt. The paradoxical theory of change.

“The paradoxical theory of change is at the core of the Gestalt therapy change theory. The paradoxes that the more one tries to be who one is not, the more one stays the same (Beisser, 1970). When people identify with their whole selves, when they acknowledge whatever aspect arises at a moment, the conditions for wholeness and growth are created. When people do not identify with parts of who they are, inner conflicts is created, and all of a person´s resources cannot go into needed interactions of self and other.”
To offer a space of acceptance is the most beautiful gift to give to anyone, and the more denied and ”awful” part the client has, the more important. That is what I get out of looking at co-dependence and narcissism as a polarity. Acceptance and curiosity is the tools needed for anyone with big shameful feelings that could not be shown. And, as a paradox, that gives me hope.