Om meningslöshet
Jag tänker att man inte kan tala om livets mening utan att också tala om livets meningslöshet.
På samma sätt som ordet ”bra” får oss att förstå att det lika gärna kunde varit ”dåligt” får ordet ”hopp” sin relief i ”hopplösheten”. Ett liv fyllt av mening är ena sidan av ett motsatspar, där den andra sidan är livets meningslöshet.
Ibland hör jag mig själv utbrista ”Men så meningslöst!!” eller ”så värdelös jag är!” eller ”jag vill dö!”, allt i samma irriterade ton, för att kaffet är slut eller för att datorn krånglar eller för att jag bråkar med en text som jag skriver och som bara blir sämre och sämre för varje utkast. Jag tänker att det är ett sätt för mig att bråka med livet. Ett sätt att pysa ut en undertext om att livet är ORÄTTVIST. På samma sätt som jag kan stå framför spegeln och tycka att det är TASKIGT att jag fått så många rynkor. Jag tror nästan inte att spegelbilden är sann, och bestämmer mig för att glömma bort de där rynkorna. Så då gör jag så, tills jag står framför spegeln nästa gång och blir lika förvånad då.
Jag tänker att allt detta är ett undvikande av den verkligt viktiga tanken på meningslösheten. Tänk om jag istället faktiskt lyssnade på vad jag sa, som om det vore intressant och som om det skulle vara sagt på allvar. ”Jaså, du tycker att livet är meningslöst just nu. Ja, det kanske ÄR meningslöst. Och du kanske skulle låta det vara det. Låta tanken om meningslösheten få finnas. Just nu lever du ett liv utan mening. Jaha. Ja. Så kan det också vara.”
Eller ”Jaså, du tänker att du är värdelös. För vem är du värdelös? För världen? För dig själv? Du kanske kan ligga här och vara lite värdelös ett tag. Så kan du ropa på mig när du vill göra något värdefullt. Jag kan koka en kopp te åt dig så länge.”
Eller ”Livet går. Det är ingen nyhet. Livet sätter spår. Du är äldre. Du är slappare i huden och det utmejslade i ditt ansikte försvinner mer och mer. Du kommer att dö så småningom.”
Det är som om jag tror att livet är något som jag styr över, och när det går motvalls så är det på pin kiv. Istället för att minnas att livet är något som har sina egna lagar, där tidens gång är en sådan lag och där min roll inte är att kontrollera livet, utan att samspela med det.
För när vi är alltför rädda för att se det meningslösa i vitögat så hittar vi på olika sätt att undvika mötet med det. Vi undviker känslan av meningslöshet genom att springa iväg från den och boka upp varje minut och stressar fram mot ett påhittat mål. Och därmed springer vi också iväg från själva livet. Ett undvikande av meningslösheten blir ett undvikande av livet vilket ju blir just sådär meningslöst som det inte fick bli.
Om vi inte vill fastna i att bli livs-undvikare eller livs-kontrollanter så behöver vi möta livet, och dess mening och dess meningslöshet. Och vi behöver acceptera att tiden går och att vi åldras och
förslappas och kommer att dö, istället för att kränkas över det igen och igen. Tiden går i samma takt som den har gjort i årtusenden, miljontusenden.
Motsatsparen i livet – osäkerheten-säkerheten, ja:et-nej:et, beroendet-oberoendet, tystnandet- pratandet behöver vara två likvärdiga storheter. Vi behöver kunna acceptera båda motsatserna, för de har viktiga saker att säga oss båda två. För när vi bara ser den ena delen av ett motsatspar som den postiva och möjliga delen, och föraktar eller förnekar den andra så blir vi rigida eller upplösta. Om vi alltid är tvärsäkra behöver vi omfamna osäkerheten inom oss. Om vi alltid är osäkra behöver vi omfamna tvärsäkerheten inom oss. För livet är inte alltid säkert, och inte heller alltid osäkert.
Livets mening finns inte utan dess meningslöshet. Vi behöver välkomna meningslösheten. Jag gör det nu. Jag känner det meningslösa i mig och det blir alldeles tomt. Och ännu tommare, och ännu tommare. Och så dyker en känsla upp av att tomheten också är ett utrymme. Att jag har en balsal inuti mig. Jag känner nyfikenhet och en längtan efter att dansa.
Här kom visst den andra polariteten smygande ut ur vilan och tomheten. Också du finns. Hej, livets mening. Också du är välkommen.