Författare: admin

Jag är inte så aktiv på den här hemsidan längre. Kort uppdatering:

Förutom enskild terapi så har jag terapi i grupp tre helger per termin. Man anmäler sig per termin. Dessa leder jag tillsammans med Jarinja Thelestam Mark.

Jag arbetar också med par. Förutom gestaltteraeiutbildningen har jag också kompletterat med en EFT-utbildning som är särskilt inriktad på arbete med par-relationen.

Jag leder kurser om prestationsångest och hur man kan hantera den. Oftast är dessa kurser en eller två dagar och för cirka 14 deltagare.

Jag går lättast att få tag på via min mail:

kontakt@anneberstein.se

Väl mött!

Ann

Jag tänker att man inte kan tala om livets mening utan att också tala om livets meningslöshet.
På samma sätt som ordet ”bra” får oss att förstå att det lika gärna kunde varit ”dåligt” får ordet ”hopp” sin relief i ”hopplösheten”. Ett liv fyllt av mening är ena sidan av ett motsatspar, där den andra sidan är livets meningslöshet.
Ibland hör jag mig själv utbrista ”Men så meningslöst!!” eller ”så värdelös jag är!” eller ”jag vill dö!”, allt i samma irriterade ton, för att kaffet är slut eller för att datorn krånglar eller för att jag bråkar med en text som jag skriver och som bara blir sämre och sämre för varje utkast. Jag tänker att det är ett sätt för mig att bråka med livet. Ett sätt att pysa ut en undertext om att livet är ORÄTTVIST. På samma sätt som jag kan stå framför spegeln och tycka att det är TASKIGT att jag fått så många rynkor. Jag tror nästan inte att spegelbilden är sann, och bestämmer mig för att glömma bort de där rynkorna. Så då gör jag så, tills jag står framför spegeln nästa gång och blir lika förvånad då.
Jag tänker att allt detta är ett undvikande av den verkligt viktiga tanken på meningslösheten. Tänk om jag istället faktiskt lyssnade på vad jag sa, som om det vore intressant och som om det skulle vara sagt på allvar. ”Jaså, du tycker att livet är meningslöst just nu. Ja, det kanske ÄR meningslöst. Och du kanske skulle låta det vara det. Låta tanken om meningslösheten få finnas. Just nu lever du ett liv utan mening. Jaha. Ja. Så kan det också vara.”
Eller ”Jaså, du tänker att du är värdelös. För vem är du värdelös? För världen? För dig själv? Du kanske kan ligga här och vara lite värdelös ett tag. Så kan du ropa på mig när du vill göra något värdefullt. Jag kan koka en kopp te åt dig så länge.”
Eller ”Livet går. Det är ingen nyhet. Livet sätter spår. Du är äldre. Du är slappare i huden och det utmejslade i ditt ansikte försvinner mer och mer. Du kommer att dö så småningom.”
Det är som om jag tror att livet är något som jag styr över, och när det går motvalls så är det på pin kiv. Istället för att minnas att livet är något som har sina egna lagar, där tidens gång är en sådan lag och där min roll inte är att kontrollera livet, utan att samspela med det.
För när vi är alltför rädda för att se det meningslösa i vitögat så hittar vi på olika sätt att undvika mötet med det. Vi undviker känslan av meningslöshet genom att springa iväg från den och boka upp varje minut och stressar fram mot ett påhittat mål. Och därmed springer vi också iväg från själva livet. Ett undvikande av meningslösheten blir ett undvikande av livet vilket ju blir just sådär meningslöst som det inte fick bli.
Om vi inte vill fastna i att bli livs-undvikare eller livs-kontrollanter så behöver vi möta livet, och dess mening och dess meningslöshet. Och vi behöver acceptera att tiden går och att vi åldras och

förslappas och kommer att dö, istället för att kränkas över det igen och igen. Tiden går i samma takt som den har gjort i årtusenden, miljontusenden.
Motsatsparen i livet – osäkerheten-säkerheten, ja:et-nej:et, beroendet-oberoendet, tystnandet- pratandet behöver vara två likvärdiga storheter. Vi behöver kunna acceptera båda motsatserna, för de har viktiga saker att säga oss båda två. För när vi bara ser den ena delen av ett motsatspar som den postiva och möjliga delen, och föraktar eller förnekar den andra så blir vi rigida eller upplösta. Om vi alltid är tvärsäkra behöver vi omfamna osäkerheten inom oss. Om vi alltid är osäkra behöver vi omfamna tvärsäkerheten inom oss. För livet är inte alltid säkert, och inte heller alltid osäkert.
Livets mening finns inte utan dess meningslöshet. Vi behöver välkomna meningslösheten. Jag gör det nu. Jag känner det meningslösa i mig och det blir alldeles tomt. Och ännu tommare, och ännu tommare. Och så dyker en känsla upp av att tomheten också är ett utrymme. Att jag har en balsal inuti mig. Jag känner nyfikenhet och en längtan efter att dansa.
Här kom visst den andra polariteten smygande ut ur vilan och tomheten. Också du finns. Hej, livets mening. Också du är välkommen.

en dialog ur serien skam, andra säsongen

Det finns känslor och det finns känslor. Det finns känslor som är lättare att stå ut med än andra. Jag är verksam som gestaltterapeut och min utgångspunkt att känslor blir mindre farliga om vi accepterar dom. I motsats till att förneka dom eller försöka tänka bort dom. Jag arbetar helt enkelt efter utgångspunkten att känslorna behöver märkas, få finnas och helst omfamnas – då förlorar dom sin farlighet. Om man exempelvis är arg men inte vill vara arg, så tror jag inte på att tänka positivt, istället så tror jag på att märka ilskan och att intressera sig för den utan värdering. Jag menar inte att man alltid ska följa sina känslor, men jag menar att man alltid ska märka dom, för först då kan man ge sig själv det man behöver i stunden och först då kan man ta ansvar för känslorna man har. Hur som helst, vissa känslor är enkla att känna och andra är svårare att stå ut med. Och en av dom svåra är vanmakt. Vanmakt och hopplöshet tillhör sällan favoritregistret.

Vanmakt. Hopplöshet.

Just dessa känslor som större delen av Sveriges befolkning troligen började känna den 8 november. Och som troligen den större delen av Sveriges befolkning med näbbar och klor försöker att SLIPPA känna. Dom flesta av oss har outståbara minnen av vanmakt, (Kanske en liten bebis som var alltför hungrig, eller en tioåring vars föräldrar just skulle skiljas, eller en tolvåring som bevittnar hur pappan slår mamman?) på ett eller annat sätt. Och känslan av att se Trump vinna är oerhört lik känslan av att vara det där barnet. Vi bevittnar något som inte får ske – och vi kan inget göra. Den känslan. Och vårt vuxna jag VILL INTE känna sådär igen.

Men. Jag tror ju att vi behöver acceptera även denna känsla. För jag tror att i undvikandet av denna känsla så kommer kanske några att göra bra saker och hitta en sund kamp, men några kommer också att göra om sanningen och bara helt resignerat bestämma sig för att Trump inte är så där dum ändå. För att dom inte orkar se sanningen, för att sanningen ger dom den där förhatliga vanmakten.

Jag tror vi behöver säga hej till vanmakten, av den enda enkla anledningen att jag tror att det är ett sätt att inte låta vanmakten ta över oss. Att vi med våra vuxna jag behöver säga hej till det lilla barnets vanmakt. Istället för att skjuta undan känslan och låsa in den tills den blir ett monster som öppnar dörren själv och vältrar sig över oss och hotar att ta över oss helt och hållet.

Men för att kunna säga hej till vanmakten behöver vi stå stadigt på våra vuxna ben. Eller ha någon annan som kan vara vuxen i vårt ställe en stund och ta hand om den förtvivlade lilla i oss. Jag tror att vi helt enkelt behöver varandra. Jag tror att vi behöver våga möta vår ensamhet och vår vanmakt tillsammans. För jag tror att det är ett av dom sätt som finns för att arbeta för att behålla vår mänsklighet. Och att vi efter att ha gråtit några timmar kommer kunna tänka klart och friskt och våga hoppas igen, utan att behöva göra oss blinda. Jag tror att vi behöver vara noga med att behålla vår mänsklighet, för jag tror att det är det som är vårt starkaste vapen mot fascismen. Mot fascismen utanför oss och inom oss. Det förhårdade, omänskliga, galna. Fascismen som i olika former vill förinta det svaga och lovprisa det starka. Låt oss slå vakt om vår sårbarhet. Och vanmakt i kontakt blir inte ensamhet. Med kontakt menar jag här; känslan av att vara helt välkommen hos någon annan i just den här stunden. Vanmakt i kontakt leder till känslan av att det omöjliga nu kan gå att dela. Att vi inte längre är ensamma. Vanmakt plus kontakt blir hopp. Tror jag.

Ann Eberstein

Stockholm

20161121

Tre föredrag jag rekommenderar!

1)om empati

Ann Ebersteins lekmannaandakt

Djursholms Kapell den 26 juli 2015

Åttonde söndagen efter trefaldighet

Klockringning

Varmt välkomna! Den här söndagens tema är Andlig klarsyn. Vi som leder den här andakten idag är Toril Briese som är musiker, Gunnel Lange som är värdinna, Lilla Kören som ska sjunga tre stycken för oss, och så jag som heter Ann Eberstein. Den frivilliga kollekten går idag till verksamheten i Djursholms kapell. Nästa söndag, den 2 augusti, leds andakten av Astrid Roos Ydell.

Vi ska börja med att få lyssna till kören som kommer att sjunga

En vänlig grönska, psalm 201 i stämmor

Dagens episteltext är hämtad från första Johannesbrevet, kapitel fyra, vers 1-4, och låter så här:

Mina kära, sätt inte tro till alla andar utan pröva om de kommer från Gud, ty många falska profeter har gått ut i världen. Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att jesus kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud. Det är antikrists ande, som ni redan har hört ska komma som redan nu är i världen. Men ni, mina barn är från Gud, och ni har besegrat de falska profeterna, ty han som är i er är större än han som är i världen. De kommer från världen och därför talar de som världen och världen lyssnar på dom. Men vi kommer från Gud. Den som känner Gud, han lyssnar på oss; den som inte kommer från Gud, han lyssnar inte på oss. Så kan vi skilja mellan sanningens ande och villfarelsens ande.

och Dagens evangelium är hämtat från Matteus, kapitel 7, vers 15-21 och det lyder:

Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt ska ni känna igen dom. Plockar man kanske druvor på törnen eller fikon på tistlar? Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt. Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett uselt träd bära bra frukt. Varje träd som inte bär bra frukt huggs ner och kastas i elden. På deras frukt skall ni alltså känna igen dem.

Jag blir lite rädd för texten först. Tycker att den låter så sträng. Skjuter fram skrivandet av den här andakten. Jag tycker verkligen inte om mig själv när jag skjuter upp skrivandet på det här sättet. Jag känner mycket väl igen detta uppskjutande, märker hur jag har svårt att njuta av semestern med min tioåriga dotter, hur jag blir allmer lättirriterad ju mer intensivt jag INTE skriver den här texten.

Till slut bestämmer jag mig för att ta hjälp av dagens bibeltext. Kanske kan det finnas en innebörd i den som kan hjälpa mig med mitt patetiska förhalande? Kanske har den en visdom att lära mig, eller i alla fall ett litet tips. Jag tycker att det brukar vara så med Jesus. Att om jag väl låter honom tala och låter mig själv lyssna så har han något att lära mig om just det här nuet. Om just den här lilla kampen inom mig.

De dåliga fruktträden ska kastas i elden… Är det jag som ska kastas i elden? Nej, så kan det ju inte vara. Jesus vill ju väl!

Om träden skulle kunna vara en metafor för människors avsikter och frukterna själva handlingarna, vad är det då för dålig avsikt som smugit sig in och burit icke-frukten ett tomt blad med en ickeskriven andaktstext och ett frustrerat inre.

Jag stannar upp och känner efter. Kommer på att när jag förhalar så är det för att jag hamnar i någon sorts prestige, att jag vill säga något BRA, att ni ska bli liksom lite imponerade av mig. Att avsikten är någon sorts ego-centrerad variant….

När jag väl fått syn på den här vilja-vara-bra-avsikten blir jag plötsligt helt lugn. Jag tar fram min lilla miniyxa och byter avsikt. Det är Guds närvaro som kommer att vara viktig, inte min. Jag vill ha knådat texten så pass att det går lätt för oss att tänka vidare på detta efteråt. Jag villvara med och skapa en stunds djup eftertanke. Jag vill inte ha, jag vill ge. Just det ja, Det är ju det jag vill – egentligen. Ocn när jag kommit på det så börjar jag skriva. Äntligen!

Dagens bön lyder:

Gud,

Som ensam är sanning,

Ge oss förmågan att tänka klart,

skilja mellan andar

och frimodighet att stå upp för ditt namn.

Ge oss den kraft vi behöver

För Jesu Kristi skull.

Amen

Och nu ska vi få lyssna på när Lilla Kapellkören sjunger en av psalmerna från Tai-ze: ”Mitt ljus, min herre är du”

Ja, det är lätt att bli rädd för den här texten. Det ÄR en sträng text! Det låter som om jag eller andra riskerar att kastas i elden. Det kan inte vara jag som ska kastas i elden. Och de kan inte heller vara de som inte tror på rätt sätt. Träden kan inte vara en metafor för oss människor.

Om träden är våra ideer , våra avsikter, våra viljor. I så fall är vi ansvariga för den frukt vi odlar i världen, för de träd vi har inom oss. Och i så fall har vi nog såväl usla träd som bra träd inom oss som vi ska lära oss att känna igen. Men för att osentimentalt kunna hugga ner de usla träden så bygger det på att vi kommer ihåg att vi är älskade av Jesus rakt igenom. Och att vår inre sanna röst är hans röst. Att vi är omslutna av kärlek. Att vårt huggande inte handlar om att bli mer värda, för vi är redan alldeles tillräckligt värda. Vårt huggande gör oss inte mer värda, men det gör oss ansvarsfulla och trogna vår uppgift.

Johannes skriver:

”Men ni, mina barn är från Gud, och ni har besegrat de falska profeterna”

Hur ska vi veta att vi besegrat de falska profeterna? Det kan inte någon berätta för oss, varken Johannes, någon präst eller någon annan människa.

Om vi ska kunna avgöra om vi besegrat de falska profeterna eller inte så behöver vi lyssna inåt. Johannes håller med om detta i meningen efter, då han säger

” ty han som är i er är större än han som är i världen”

Jesus är ofta på tvärs mot maktens värld. Och inuti oss finns rösten vi ska lyssna till. Vi kanske har många röster inom oss, men vi vet vilken som är sann och som tur är är det också den sanna rösten som vill gott. Och jag tror att den rösten är samma röst inom oss alla. Den vill solidaritet och kärlek och respekt och jag tror att den kommer från Gud, och jag tror att om vi följer den så kommer vi att förvisso gå helt olika vägar men i samklang med varandra.

Jag tänker att det är en sträng text, kanske därför att man ibland måste ta i för att få oss människor att ta det ansvar som är vårt. För Jesus vilja och världens vilja går ofta stick i stäv mot varandra. Vi behöver inte bara våga höra den där rösten, vi behöver också våga agera i samklang med den. Jag tänker mig att den där rösten är som en förälder som puttar och puttar på sitt internetspelande slöa barn som vägrar gå upp ur soffan. Så tänker jag mig att Gud vill att vi ska ut i världen och vara i vår uppgift och i vår sanning. Men älskar oss gör han likafullt, oavsett hur mycket eller lite vi ligger i den där soffan. Så rösten är pockande och kanske irriterande ibland, men den har inte något alls att göra med hur pass älskade vi är. Det handlar om att den där rösten faktiskt VET att det på sikt inte är lättare att vara vag och konturlös och likgiltig. Den där rösten vill att vi ska vara fulla av integritet och mod och andlig klarhet.

Så behöver vi känna igen vad som är dålig frukt inom oss och också vad som är dålig frukt och dåliga träd utanför oss. Om någon säger till oss att vi är mer värda än andra, så kan vi vara säkra på att om vi stannar upp och känner efter och lyssnar till jesus inom oss så kommer vi veta att detta inte är sant. Om någon säger oss att det är viktigare att vi blir rika än att vårda jorden så vet vi att vi egentligen inte håller med. Om någon säger oss att de fattiga ska skärpa sig och de olyckliga bara ska bita ihop och låtsas som inget, så vet vår röst att det inte stämmer. Vi vill kanske inte alls se vårt eget ansvar. Men ansvaret har vi likafullt. Att urskilja träden och hugga ner de som är dåliga.

Jag tänker också att metaforen träd och frukt är en ledtråd. Jag tänker att vi alla vet hur god frukt smakar.Om vi tar ansvar för att vi vill ge frukt till världen så vill vi också att våra nära relationer ska ge sådan frukt. Vi behöver stanna upp i bland och smaka på frukten. Vattnar jag ett dåligt träd? Kanske ska jag hugga lite och vattna ett nytt träd i den här relationen. Ansvar behöver inte vara tråkigt. Hugg ner dom där träden– inte med ilska utan bara hugg helt enkelt. Byt fokus.Vi får också äta den där frukten. Njuta av den. Frukt är ju gott! Jag tänker att smaksensationen är sinnlig, saftig, verklig, njutbar.

(Och vi behöver märka när någon ger oss den där frukten! Om jag till exempel går och väntar på att ”om den där personen NÅGON GÅNG kunde ta första steget till ett samtal” och sedan gör den där personen det helt plötsligt. Att då inte trött svara ”jaså, dags att själv ta upp nåt nu, det var ju inte precis igår” utan faktiskt märka att jag just fick den där efterlängtade frukten. Det är förvånansvärt svårt har jag märkt, detta att passa på att äta den färska saftiga frukten just när den serveras, just när den är som färskast.) ta bort det som är i parantesen, ersätt: Våga smaka. Känna. Våga slänga bort. Och våga njuta när frukten är god.

MUSIK 3 – psalm 217 (alla sjunger) ”Gud, för Dig är allting klart”

Dagens texter kräver att vi vaknar, öppnar ögonen, tittar efter, tar ansvar.

(Och för att kunna titta med klara ögon, smaka med våra sinnen, plocka med våra händer, hugga ned det som behöver huggas ner, så är det en stark hjälp att vila i Jesus. Det vill säga vila i att vi är älskade. Allihop, genomgripande, hela tiden. )

Jag gnäller på min snart 10-åriga dotter. För att jag känner mig lite allmänt dålig den här dagen och för att hon tittar på mig så kritiskt. Varför gnäller jag? Vad är min avsikt med detta gnäll och vilken frukt kommer gnällandet att ge? Jag vet det när jag stannar upp. Ni vet det också. Vi vet det alla: Att jag bara släpper ut lite skräp över henne istället för att vara i en avsikt som bottnar och som är integrerad i mig själv.

Den frukt jag vill att mitt träd ska bära är kärlek. Och då får jag nog ta och släppa in lite kärlek till mig själv också. Till denna ofullkomliga gnäll-sida och till denna dålighetskänsla i mig. Släppa in lite fullkomlig Jesus-kärlek och så minnas att mitt värde är irrelevant på så sätt att det ändå är konstant, vare sig jag gör bra eller dåligt. Att jag har ett val. Och att det faktiskt är roligare att göra bra än att göra dåligt.

Jag tittar på mitt barn och frågar henne vad det är hon är så arg på? Hon säger att ajg ska sluta att vara så pinsam.

Jag tänker, efter ett tag, att hon säger att hon inte vill känna skam. Jag tänker att jag vill få hennace att känna sig älskad. Att då måste jag våga älska, att då måste jag våga vara älskad.

Det är något med att inte gå på tomgång. Att inte ta sig rätten att kasta ur sitt sitt skräp lite här och där. Att minnas vad det är man vill.

Vi har förmågan att välja.

Och vi ska också veta att vi är helt igenom älskade, med fel och brister, med skavanker och trassel. Inklusive allt. Vi är älskade och inte utan eget ansvar.

Vi är ansvariga för att lyssna till vår egen och andras avsikt. Att kunna sålla vad som ger ljus och kärlek och kommunikation och växt. Vad som ger näring. ”På deras frukt ska ni alltså känna igen dom!”

Gud, låt oss fatta våra val i kärlek för oss själva och för varandra. Låt oss släppa in dig i allt som vi sänder ut i världen. Du är kärleken som binder oss alla samman och som visar oss vägen. Låt oss våga lyssna. Våga ta i. Våga agera. Och våga veta att djupast inne i oss alla så vill vi väl. Låt oss lyssna! Låt oss vässa vår avsikt! Låt oss njuta! Låt oss hugga! Låt oss gå i andlig klarhet. Amen.

Vi kommer att avsluta den är andakten idag med att lyssna på när kören sjunger en del av Lars Erik Larssons ”Förklädd Gud”. Efter det får vi vandra hem, på var sin väg och i samklang med varandra. Tack för att jag fick vara här idag.

MUSIK 4 Kören sjunger 

Skrivarkurs på Tärna Folkhögskola i sommar (2015)

Vecka 33!

Vi träffas och skriver! Du kan fortsätta på något du redan börjat skriva på hemma, eller börja på något nytt under kursen. Ni kommer att få skrivövningar av alla upptänkliga slag de första två dagarna och sedan få alltmer tid till ert egna projekt. Ni kommer att få feedback och pepp. Men mest kommer fokus ligga på ATT skriva, snarare än att få konkreta skrivråd. Vad är det som gör att vi alltför ofta hamnar i prestationskrav snarare än bara skriver i ett enda långt flöde?

Fem dagar i Tärna handlar om att få tid till sitt skrivande, vacker miljö, massor av mänskliga möten och god mat. Och – en undersökande av det inre livet. På den här kursen får deltagarna möta sina inre kritiker. Det är visserligen bra att ha en inre kritiker, men det behöver vara du som bestämmer när den är välkommen och hur stor plats den ska få. Ofta har våra inre kritiker blivit ganska så rejält tråkiga och oflexibla. Och inte sällan säger den med sträng röst ”skriv inte den där patetiska skiten nu!”. Och – detta kan få förödande konsekvenser för ens kreativitet.

Deltagarna på sommarkursen får göra en liten skulptur eller liten figur av det lilla monstret… När det omedvetna inre motståndet på så sätt får en fysisk form brukar det bli lättare att se vad som är vad, och vems röst som tillhör vem. Och hur ett samtal med den där kritiska rösten kan berika skrivandet snarare än stoppa processen.

Kommentarer från tidigare deltagare:

Jag har aldrig berättat om sådana här saker förut, och jag tycker det är väldigt speciellt att jag kunnat lite på er. Jag trodde inte jag skulle kunna bli snäll mot mig själv, men nu vet jag att jag ska sluta vara så hård mot mig.

Det har varit en fantastisk gemenskap, detta att kunna dela dom jobbiga ämnena, och att få skriva och skriva! Jag märker verkligen hur mycket jag behöver det här öppna, kreativa utrymmet.

Jag märker min kropp efter de här två dagarna, det är speciellt, denna känsla i min kropp, att jag bor i den. Jag har nästan inte haft några prestationskrav på mig de här två dagarna och det är väldigt ovanligt för mig. Och det hör ihop med det här med kroppen.

En så bra stämning,  det har gått så lätt att säga saker, hela upplevelsen tar jag med mig och en stor känsla av ”Tack!”

 Och ur ett mail från en deltagare som skickades några veckor efter att kursen varit:

 ”På byrån i vårt sovrum står numera gubben ”Detdärklarardualdrig” och gubben ”Dugörmigsåbesviken”. Jag ser dem så fort jag
vaknar och säger godnatt till dem varje kväll. Ibland när jag går förbi stannar jag till och småsnackar lite med dem, bara så att de ska veta vem som bestämmer! Ord kan inte beskriva hur lätt jag känner mig, nu när jag slipper bära runt dem på mina axlar längre! Och det har redan hjälpt mig så mycket, både privat och på jobbet. Att på detta enkla sätt konkretisera det som begränsat och förminskat mig nästan hela livet, var helt genialiskt! Så fort de negativa tankarna kommer, kan jag nu bara be de där små fåniga lerfigurerna att hålla klaffen – och det funkar! ”

Om vi inte ens kan skapa fred inom oss själva, hur ska vi då kunna skapa fred i världen? Men om vi kan skapa fred inom oss själva, och med de som vi möter omkring oss, kan vi då skapa fred i världen?

Vågar vi?

Varje sommar håller jag en liten lekmannapredikan. Det är en gång om året, och då får jag bolla och tänka kring olika texter i bibeln. Jag tycker om detta. Så här blev årets text.

Lekmanna-sommar-andakt 2014

Tankar på

”Jesu förklarings dag”

utifrån den söndagens evangelie-text

Luk. 9:28-36

Ungefär en vecka senare tog Jesus med sig Petrus och Johannes och Jakob och gick upp på berget för att be. Medan han bad förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev vita och lysande. Och två män samtalade med honom. Det var Mose och Elia som visade sig i härlighet, och de talade om hans uttåg ur världen som han skulle fullborda i Jerusalem. Petrus och de andra hade fallit i djup sömn men vaknade och såg hans härlighet och de båda männen som stod tillsammans med honom. När dessa skulle lämna honom sade Petrus till Jesus: ”Mästare, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyddor, en för dig och en för Mose och en för Elia” – han visste inte vad han sade. Men medan han talade kom ett moln och sänkte sig över dem, och när de försvann i molnet blev lärjungarna förskräckta. En röst hördes ur molnet: ”Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom”, och när rösten ljöd stod Jesus där ensam. Lärjungarna teg om vad de hade sett, och vid den tiden berättade de ingenting för någon.

Han står där i ett förklarat ljus. Han är Guds son. Det råder inte längre något tvivel. Allt är så tydligt som det kan vara.

Jag tänker att texten handlar om två saker. Dels om att Jesus är guds son och står där i ett lysande förklarat ljus. Och dels om hur vi människor förhåller oss till den insikten, och kanske till andra insikter. Vågar vi ta emot insikterna som visas oss? Vågar vi möta sanningen när den är uppenbar och självklar?

Hur lätt är det att ta in att Jesus är Guds son, även om vi också skulle varit där och sett allt med egna ögon? Hur lätt är det att leva med den sanningen och med allt hån som det skulle innebära att hålla fram den. Skulle vi vågat?

Skulle vi alls vågat följa med upp på det där berget? Några av lärjungarna gör inte det, utan ligger kvar och sover.

Jag tänker att vi alla ofta blundar för sådana sanningar som skulle omkullkasta vårt trygga sätt att leva, och som skulle kräva att vi stod upp med integritet och tydlighet. Så som vi alla ofta väljer att blunda för vad vi gör mot djur, natur och medmänniskor, därför att vi tror att det blir lättare då. För om vi lät den insikten drabba oss så skulle vi behöva förändra vårt sätt att leva och konsumera. Vi väljer också alla ofta att blunda för den där lysande kärleken som Gud sänder ut till oss, därför att vi inte vågar bli sådär genomlysta. För att vi inte så gärna vill se det förvirrade inom oss, det sårbara, det pinsamma, det vi skäms för. Det känns just då som om den enklaste vägen är att sova vidare.

Men om man tänker sig hur lärjungarna som sov sig igenom stunden på berget, hur de ska möta Jesus med ett ”god morgon” nästa dag, då får man ändå en känsla av att det kommer skorra litegrann. Gnaga lite.

Petrus är vaken och är med Jesus på berget. Han föreslår att de ska bygga hyddor. Det blir naivt, därför att han försöker tänka ut något som skulle kunna vara rätt sak att göra. Men här handlar det inte om att försöka bli herre över situationen. Här handlar det om att kapitulera och ge efter.

Matteus har med två saker till från samma tillfälle i sitt evangelium: ”När lärjungarna hörde detta, kastade de sig ner med ansiktet mot marken och greps av stor skräck” och ”Berätta inte för någon om det ni har sett förrän Människosonen har uppstått från de döda.”

De vill bygga hyddor. De faller till marken. De ska vara tysta ännu en tid. Jag tolkar det som att de gärna vill göra ett minnesmärke dirket – innan de verkligen förstått – så som vår tids facebook. Många av oss vill genast instagramma, facebooka om vad vi sett och hört som varit utöver det vanliga.

Men en insikt behöver först bli kroppslig. I det här fallet är den så stark och så oförberedd att deras kroppar faller. Och de får inte berätta om vad de varit med om – än. Den här insikten har kommit med sådan kraft utifrån. Den har inte kommit ur en inre visshet, utan den har kommit i neonskrift utifrån, från himlen, och De behöver också göra sin del av arbetet. De behöver införliva insikten i sitt system och bli ett med den. Den behöver gro, mogna, lagras. Först då kommer den gå att förmedla. Då den vuxit inåt och blivit en sanning de kan bära, tydligt och upprätt.

Ja, den insikten kommer att förändra deras liv. De kommer behöva gå ut i världen och predika sin sanning. De kommer att bli hånade och de kommer att fortsätta. Sanningen de fick var genomgripande, kanske precis så omstörtande och ansvarskrävande som de som valde att sova sig igenom natten befarade. Men, när de vandrade ut där i världen, när människosonen hade uppstått från de döda, så tänker jag mig att det inte var den knepiga känslan av ansvar som de brottades med. Tvärtom, så tänker jag att då hade de klivit in i sin uppgift och var ett med den, och med en sådan införlivad sanning i sig så tänker jag att det också var så mycket mer meningsfullt och levande att leva. Att de öppnat ögonen, och det de såg var vackert. Och att kärleken och sanningen och gud var med dom. Och att frågan om att vara duktig och göra rätt inte längre kändes relevant.

Jag tror en insikt handlar om att våga kliva in i sanningen. Ens egen sanning. Den man vet om finns där, men som är för obekväm för att möta. Som vi kan ägna hela liv åt att undvika. För jag tror att en insikt är just detta, att man plötsligt vet att något är sant. Och för att våga kliva in i sig själv, och möta det där som känns för svårt att möta, så krävs ett mod. Och det är när vi gjort det arbetet själva, modet att ge upp våra försvar, modet att sluta undvika, som Gud kan kliva in och fylla oss med ljus. Så tror jag.

När vi väl möter sanningen, oavsett om den är härlig eller svår, så möter vi också livet. Och jag tror alltid alltid att det är en vinst.

Men allt detta ljus. All denna självklarhet. Hur ska vi hantera det?

Jag tänker att de flesta av oss har som en inre källare där vi noga stängt dörren kring de sidor hos oss själva vi skäms mest för, eller för de känslor som varit för svåra för oss att bära. Vi stänger dörren om hopplösheten och den krångliga ilskan, om sårbarheten och det övergivna, och vi låser noga. Problemet är att det blir väldigt mörkt där inne. Känslorna är kanske i tryggt förvar, men mörkt blev det. Vi stänger ute ljuset och då är det inte lätt att bli upplyst.

Och jag tror vi att tänker oss att det där ljuset är hårt och kritiskt, och att vi kommer att gå sönder om vi öppnar oss för det. Vår rädda sida tänker så. Men egentligen tror jag att vi alla vet, om vi vågar öppna oss för insikten, att så är det inte. Vi har ett val. Det är ett ljus av kärlek som vi kan välja att släppa in om vi erkänner de där svåra känslorna, och i det ljuset behöver vi inte skämmas. Om vi öppnar våra dörrar, så att ljuset kan komma in, och ut. Om vi öppnar också källardörren, och låter det blåsa korsdrag ett tag, så att vi kan släppa in ny och frisk luft. Om vi kapitulerar, ger efter. Om vi gör det när vi är i kontakt med kärlek, med snällhet, med Gud, så kommer också Gud svara. Det är jag övertygad om.

Tillbaka till texten. Jesus var uppe på berget och pratade med två mer eller mindre jämlika personer.

Han pratade troligen om korsfästelsen som komma skulle. Och han kanske inte var helt lätt kring detta. Han kanske bävade för vad han fick veta, eller vad han redan vistse. Men något hände med honom, just i denna stund, som gjorde att han började lysa. Jag tror att det som hände var att han accepterade fullt ut att det var det här han skulle behöva göra. Den här smärtan som ingick i att ha en sådan relation med Gud som han hade. Och han stod där med sina vänner och öppnade sig för det svåraste och visade tillit. Han vågade. Han bar. Det fanns inga försvar. Han kapitulerade, gav efter och alla dörrar inom honom var vidöppna. Så därför kunde ljuset komma in. Eller ut. Eller in OCH ut. Han lyste.

Och då kom en röst från himlen: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom.”

För mig handlar allt detta om att ta emot sanningen och den handlar i sin tur om att våga kliva in. I oss själva och i livet. Och för att göra det, och för att kunna vårda och ge plats åt insikterna av visshet, så behöver vi också vara på vår sida. Det behöver vara snällt och tryggt omkring oss för att vi ska våga! Och vi kan själva klappa lite på vår kind, vara som vår egen bästa vän. Vi har faktiskt ett val att låta det snälla i oss vara snällt mot oss. Kanke är sanningen inte så lätt, kanske väntar en korsfästelse. Vi vet inte. Men vi vet att vår egen sanning är något vi ändå redan vet. Vi ska bara möta den. Gnället är aldrig sant. Det passiviserar. En insikt är alltid kristallklar. Den är kroppslig, den är andlig, den är helt tydlig och jag tror, att då den väl landat,efter att vi kanske som lärjungarna legat på marken och skälvt av skräck, efter det, tror jag att en insikt alltid gör en lugn.

Maria Magdalena säger i det evangelium som hon skrev och som det finns vissa fragment kvar från: ”När den salige sagt detta hälsade han dem alla och sade: ’ Min frid föder frid åt er. Var på er vakt så att ingen förleder er genom att säga : ’se hit, eller se dit’. För Människosonen finns inom er. Följ honom! De som söker honom finner honom. Gå alltså ut i riket och tala om detta glädjebud!”

Gud. Låt oss våga kliva in i oss själva. Låt oss våga ta emot kärlek. Låt oss stråla. Människosonen finns inom oss. Amen.