Månad: februari 2013

I min uppsats på Gestalt Institute Scandivia skrev jag om ”The way of filling yourself with yourself from filling yourself with others”.
Här kommer några kortare utdrag ur den:

Discussion and Conclusions, part 1.
What is – filling yourself with others instead of filling yourself with yourself – in gestalt terms?

All the styles of contact can, in different ways, be in circulation. To me the important insight here is that people are bigger and more complex than the theories about them.

”Filling yourself with others” is much about introjection. Often is three different levels of introjects involved. a) A private, individual introjekt that is like a sentense or a decision. b) As an unaware habit so to say, like introjecting grief or needs of others. And c) a moral introject taken partly from society. The second one is the most central and important one when it comes to make a definiton of what ”filling yourself with others instead of filling yourself with yourself” is in gestalt terms. It is about introjceting other peoples needs. Therefore they are outer controlled (going for the needs in the surroundings) instead of following their own inside core.

Filling yourself with others is also about confluens. In that one introjects the responsibility of others as if it would be one’s own then it becomes as if others belong to oneself.

Even if also deflection, projection and retroflection is involved, I see these three more as a way to avoid contact with the pain connected to the phenomena, rather than being a part of the phenomena itself.

There is though a more fruitful way to look at the phenomena in gestalt terms when it comes to how to work with a client that fills herself too much with others. A more fruitful way than to focus on the introjects and the way to digest the introjects and go with the NO. And that way is to look at the phenomena mostly as a matter of polarities. Where one extreme is the ”good and seeing and caring” and the other one is the opposite (and what the opposite to good is, depends from client to client). I have come to see it as more fruitful, because then the work more easy will include the shame. The shame, that goes together with putting light and awareness to the denied dark extreme of the polarity. Being in the process of exploring the other end of the polarity is not possible if it does not go with the therapists’ acceptance and curiosity. And that curiosity is crucial and very very important working with shame.

I think that curiosity more easy could be forgotten working with boundaries and saying NO to invading people on the outside. Because there is lot of people that need to say no. But not all of them identify as ”good”. And that makes the process more ”set” and less sensible I think.

To work with saying yes to the both polarities also connects to the paradoxical theory of change. Because when you let the darkness into the light it isn’ t dark anymore… But when it’s left in the darkness then it continues to be dark, and frightening.

(…..)

Short discussion, part 2
If I see co-dependence and narcissism as a polarity that is relevant to the theme here, it means that it is important to embrace the denied part ”narcissism” into a whole gestalt.
And yes, narcissism could definitly be a shadow-side of the people that so much need to be good for others.

Within his concept of narcissism Lowen puts at the shadow side (if I ”translate” him into gestalt-polarity-thinking), insanity as one extreme in the polarity. He writes about the fear of insanity and connects it with denial of feelings and fear of life.

In all this, what makes figure for me is acceptance. Inclusion and acceptance. How come?

As I see it both Hellsten and Lowen writes about anger as a way to accept what is. Lowen writes about insanity. Lowens words about insanity and emptiness were exactly healing to me. I do not exactly know why they got to be so important. I think it has to do with the tone of the text. It is accepting. Lowen does not talk about being especially careful with clients that has a risk to go insane. On the contrary, he writes that when it is denied, that is when it could become dangerous. When it’s accepted it will disappear. So he goes with the hidden anger and unlock it from its shadowside. And Hellsten has the same approach. To say ”NO!” as a way to protect yourself and be on your side. Not to say no to someone, no is to say yes to boundaries. Here I think about Marcus Groth who used to say that the only thing a client need to work with to become un-neurotic is to say goodbye and to say no. When you are able to say no, then you are able to fully say yes.

The accepting part of all this that makes figure to me, is also, as I percieve it, the most beautiful part of gestalt, the core of gestalt. The paradoxical theory of change.

“The paradoxical theory of change is at the core of the Gestalt therapy change theory. The paradoxes that the more one tries to be who one is not, the more one stays the same (Beisser, 1970). When people identify with their whole selves, when they acknowledge whatever aspect arises at a moment, the conditions for wholeness and growth are created. When people do not identify with parts of who they are, inner conflicts is created, and all of a person´s resources cannot go into needed interactions of self and other.”
To offer a space of acceptance is the most beautiful gift to give to anyone, and the more denied and ”awful” part the client has, the more important. That is what I get out of looking at co-dependence and narcissism as a polarity. Acceptance and curiosity is the tools needed for anyone with big shameful feelings that could not be shown. And, as a paradox, that gives me hope.

 

I somras blev jag tillfrågad om att hålla i en liten andakt som lekman, och prata kring en bibeltext. Det ville jag, förvånande nog för många. Det blev en text om att jag tror att vi alla behöver tillåta alla sidor av oss själva att få samexistera. Jag tror att vi behöver det för vår egen skull – och för varandras.

 

Episteltexten jag fick att utgå från:

Till de kristna i Korinth kapitel 12, vers 12 – 26

Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus. Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka. Kroppen består inte av en enda del utan av många. Om foten säger: ”Jag är ingen hand, jag hör inte till kroppen”, så hör den likafullt till kroppen. Och om örat säger: ”Jag är inget öga, jag hör inte till kroppen”, så hör det likafullt till kroppen. Om hela kroppen var öga, vad blev det då av hörseln? Om allt var hörsel, vad blev det då av luktsinnet? Men nu har Gud gett varje enskild del just den plats i kroppen som han ville. Om alltsammans var en enda kroppsdel, vad blev det då av kroppen? Nu är det emellertid många delar, men en enda kropp. Ögat kan inte säga till handen: ”Jag behöver dig inte”, och inte heller huvudet till fötterna: ”Jag behöver er inte.” Tvärtom, också de delar av kroppen som verkar svagast är nödvändiga, och de delar av kroppen som vi inte tycker är fina, dem gör vi så mycket finare, och de delar vi skäms för omger vi med så mycket större anständighet, något som de anständiga delarna inte behöver. Men när Gud satte samman kroppen lät han de ringare delarna bli särskilt ärade, för att det inte skulle uppstå splittring inom kroppen och för att alla delarna skulle visa varandra samma omsorg. Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra. Blir en del hedrad, så gläder sig också alla de andra.

 

Min betraktelse

För mig handlar den här texten om att vi alla hör ihop, att vi – alla människor här på jorden- är en kropp, att varken vi i Sverige eller någon annan i något annat land kan ta bort den del av befolkningen man eventuellt inte står ut med. Så läser jag texten. Att vi hör ihop, vare sig vi vill eller inte. ”Vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, alla har vi fått en och samma Ande att dricka” säger texten.

Men innan jag tänker vidare kring det, så vill jag först fokusera på att Paulusanvänder den personliga kroppen som metafor, för det upplever jag som en nyckel till texten. Vi vet ju alla vilket slagfält världen på många ställen är. Och sådana slagfält finns ju också ofta inuti människan. Kanske finns det i oss alla delar av oss som vi inte vill veta av och inte står ut med. En egenskap vi önskar att vi inte hade (och kanske låtsas som om vi alls inte har),

Eller en känsla som vi inte accepterar, för att vi bedömer den som orimlig, och därför stänger vi av den. Där ligger den sen, den där känslan, vad den nu består i, och förnekas. Om foten säger: ´´Jag är ingen hand, jag hör inte till kroppen´´, så hör den likafullt till kroppen.”

Känslan, eller den där egenskapen vi inte ville kännas vid, blir inte mindre för att vi förnekar den. Den finns där ändå. Vi vill ta bort handen/den svåra känslan/den knepiga sidan vi har som ställer till det för oss. Vi tycker inte att den hjälper oss, vi tycker inte vi behöver den. Men Paulus säger ”Ögat kan inte säga till handen: ”jag behöver dig inte”. Gud satte samman kroppen för att alla delarna skulle visa varandra samma omsorg.

Till mig säger dagens text bland annat detta; att det är acceptansen som är hela skillnaden. När vi blundar finns ändå det kvar inom oss som vi inte vill se, och när vi blundar för det blir det bara alltmer obegripligt och obehagligt. När vi öppnar ögonen och ser kan vi möta det svåra inom oss, och i det mötet kommer det svåra (högst troligt) att förändras. Vi behöver acceptera att alla delar som vi ändå har inom oss faktiskt finns. Episteltexten säger: ” De delar av kroppen som verkar svagast är nödvändiga.”

En av de viktigaste sakerna för mig med den här – ljuvliga – episteltexten är detta att låta det som är, få vara. Att nyfikenhet och acceptans leder till att de förnekade delarna får liv och kanske kan få börja uttrycka sig.

Handen som blir föraktad för att den är en hand och inte en fot, blir en helt annan hand, än den hand som får vara just en hand.

Och så tror jag också att världen behöver läsas. Likaväl som lösningen inte är att amputera bort de delar av oss som gör ont, är inte heller lösningen att ta bort de människor som gör oss illa eller stör oss genom att utestänga dom/låtsas som om dom inte finns. Och våra ibland jobbiga och svåra medmänniskor förändras inte för att de förnekas. Tvärtom, då de förnekas blir de oftast bara hårdare och än mindre flexibla. Det är i mötet med oss, det verkliga respektfulla mötet med oss, som de kan förändras. Och vice versa. Det är i mötet med dom, som vi kan förändras. Och denna förändring är inte farlig, utan livet självt och dess innersta kärna. För jag tror att vi vill kärlek, allihop, hur konstig vägen dit än kan se ut. Och det är i det mötet där vi känner oss sedda och respekterade, som vi kan bli flexibla och verkliga. Den människa som blir föraktad eller förnekad är en helt annan människa, än den människa som får vara just en människa.

Så är respekten för varandras olikheter central i texten och hela texten handlar just om detta. Att vi tillsammans blir en kropp, en helhet. Och att vi behöver bestå av OLIKA delar just för att bli en hel kropp. Så vinner vi med andra ord ingenting på att vara flera stycken som är eniga om att en person gör/tänker/handlar fel. Vi har inte mer rätt för att vi är flera. För vi ska inte alla vara lika. Vi ska alla vara olika. Och vi har alla våra skäl.

”Om hela kroppen var öga, vad blev det då av hörseln? Om allt var hörsel, vad blev det då av luktsinnet? Men nu har Gud gett varje enskild del just den plats i kroppen som han ville. Om alltsammans var en enda kroppsdel, vad blev det då av kroppen?”

Så, för mig handlar dagens episteltext om att inkludera. Att mötas i oss själva och med varandra. Vi behöver inkludera. Och inkluderas. Och det vi kan göra är att stå raka och se oss själva med acceptans och gärna ett mått av vänlig nyfikenhet. ”Jaså, gör jag såhär konstigt? Det var ju konstigt. Undrar vad jag vill med det egentligen?”

– Och på våra medmänniskor: ”tänk vad hon gör annorlunda mot mig. Undrar hur hon liksom tänker. Det kanske jag skulle ta och fråga henne någon gång!” Med en helt okritisk och vänlig ton.

Låt oss gå ut i världen med nyfikenhet och vänlighet, just kring det allra svåraste, allra svagaste, allra skämmigaste delarna av oss. Låta dom komma upp i solljuset. Och veta. Dom har sina skäl. Dom vill kärlek. Och Gud har skapat dom. Vi är många olika delar inkluderade i en enda kropp.

Vi är en enda kropp.