Jag tycker väldigt mycket om att vara gestaltterapeut. Jag tror det är för att det är väldigt speciellt att få se människor växa och öppna sig för sig själva och för varandra. Det händer i individualterapin, och på ett annat, men lika starkt sätt i grupperna. I mötet med andra i grupp blir det så påtagligt att delad ensamhet är något helt annorlunda än gömd, ensam ensamhet. Att som terapeut få vara med då någon ser att ”skuggsidan”/det förbjudna/det skambelagda är något som är möjligt att vara med, något som är möjligt att acceptera, något som är möjligt att dela – då är det som att se någon hitta en säck guld i sig själv, just i den mörkaste grottan. Vackert helt enkelt. Vansinnigt vackert och mycket mycket hoppfullt. Jag tror mycket på att använda misslyckandena, det fördolda. Att se det där hemska som något som behöver komma ut i ljuset och luftas. Så att det kan få förändras. Då det där mörka får lite ljus på sig, så förändras det. Genom acceptansen för det som är, kan något nytt ske. Magi! Eller helt enkelt gestaltterapi. Eller kanske bara mänsklighet.