Att vilja bli använd

Också den här sommaren fick jag lekmannapredika.

Så här blev den.

 Jag kommer att läsa två av dagens Bibeltexter idag, och prata om först den ena och sedan den andra.

Jesaja, kapitel 6, vers 4-8

Hela jorden är full av hans härlighet. Ropet kom trösklarna att skaka i sina fästen, och templet fylldes av rök. Jag sade: Ve mig! Jag är förlorad, ty jag har orena läppar och jag bor bland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, Herren Sebaot. En av seraferna flög fram till mig med ett glödande kol som han hade tagit från altaret med en tång. Med det vidrörde han min mun och sade: ”När detta vidrör dina läppar blir din skuld borttagen och din synd sonad.” Och jag hörde Herrens röst. Han sade: ”Vem skall jag sända, vem vill vara vår budbärare?” Jag svarade: ”Jag, sänd mig!”

 

Sänd mig! Jag tror det är en längtan som många har. Jag har den i alla fall. Jag hör den som ”Använd mig!” Låt mig vara full av mening för såväl mig, som något som är större än mig själv. Att vara på rätt plats, där jag kan blomstra och andra blir gladare och verkligare och sannare av att jag finns där. Jag vill ge, tillsammans med andra, till något som är större än jag själv. Jag vill vara använd, jag vill vara helt meningsfull. Och det tror jag att de allra flesta andra också vill.

Den stora frågan som infinner sig är inte om vi vill bli sända. Jag tror de svåra frågorna är de följer, på denna vilja att vara meningsfull och vilja bli använd, i varje por helst.

Frågorna som följer är kanske: Vem är jag att vara utvald (för det är ju en sorts utvaldhet detta att vara någon som ger sig själv och andra en djup mening i livet) ” Ja, vem är jag att erbjuda mig att bli sänd? Jag tänker att svaret finns i den gammaltestamentliga texten jag just läste. Där säger Jesaja ”Ve mig!” och nästan frossar i sin uselhet. Då kommer seraferna och ger honom kol och hans synd är sonad och hans skuld borta. Han är märk väl inte en bättre människa än nyss. Han är samma person, fast utan skuld. Inte godare eller bättre, han förnekar inte att han haft en skuld, men nu är den inte längre något att skrika ut över nejden, eller vältra sig i i smyg. nu är den oviktig. Men jag tror att just detta, att han inte gör sig större och vackrare än han är, men inte heller uslare eller sämre, utan plötsligt står enkel och sann (kongruent) och mänsklig inför Gud, gör att han blir möjlig. Så självklar står han plötsligt där, och då är han lika självklart till tjänst. ”Sänd mig!”

Vi är alla utvalda. Vi behöver bara vara i samklang med vilka vi är, liksom låta oss vara dom vi är, varken bättre eller sämre. (och att det är lagom viktigt, det där med vem vi är) Vara trogna vår livsväg.

Men- HUR? Hur ska jag komma till användning? Hur ska jag komma till användning så mycket som möjligt?

 

Jag tror det bland annat handlar om att stanna upp. Stanna upp och stanna kvar. I mötet med sig själv och i mötet med frågan ”hur ska just jag komma till användning” . Låta den ligga där och skvalpa, störa och gro.

 

Sänd mig!” Använd mig! Låt mig vara meningsfull, låt mitt liv vara ett liv av mening. Vem är jag att bli sänd, undrar vi. Hur då? Undrar vi. Och : ”För vem?” ”är jag välkommen? Vill någon ha min blomstrande energi?”

 

Evangelietexten för idag är hämtad ur Matteus, kapitel 16, vers 13-18 och låter så här:

Då Jesus kom till trakten av Caesarea Filippi, frågade han sina lärjungar: ”Vem säger folket att Människosonen är?” De svarade: ”Somliga säger Johannes Döparen, andra Elia och andra Jeremia eller någon av profeterna.” Han sade till dem: ”Och ni, vem säger ni att jag är?”

Simon Petrus svarade: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.”

Jesus sade till honom: ”Salig är du, Simon, Jonas son. Ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen.

Jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den. Jag skall ge dig himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen.”

I denna text ser jag ett tänkbart svar på frågan ”vem vill ha mig”. Jo, den som ser dig vill ha dig. Den som ser dig med kärlek, tror på dig och hyser tillit till dig. Hur ska vi hitta denna person som ser oss så? Jag tänker att vi som tror kan använda oss av att Gud ser oss så. Och de som inte tror, och vi andra också, kan använda oss av att använda våra egna ögon. Att se alla de andra vackra människorna omkring oss. Och våga stanna kvar i förvissningen på deras mening. Petrus tittar på Jesus och ser Messias. Och Jesus svarar ”Du är Petrus. Och på denna klippa ska jag bygga min församling”. Petrus, med alla sina fel och brister ska få vara grunden i församlingen. Petrus, med sina fel, men också med sitt mod. Han ser Jesus som Messias, och namnger detta. Jag tänker att det betyder att han vågar tro, han vågar se, och han vågar hoppas. Det tycker jag är modigt.

 

Vi behöver någon som vågar se oss blomstra. Och så ser Gud oss, tror jag, som möjliga blomster och han skrattar kluckande när vi blommar.

 

För att vi ska våga sändas, för att vi ska våga hoppas, så behöver vi en förvissning om att vi är på rätt väg. Ty, vi vill ju inte bli använda bara för användandets skull. Vi vill inte bli utnyttjade, tomma, utbrända. Vi vill behålla vår glada energi, vi vill vara fulla av liv, när vi kommer till användning.

Hur ska man någonsin veta om man är på rätt väg?

 

Var finns kärleken? Det är en bra nyckel till var energin finns, och var det meningsfulla finns. Var finns Gud i oss?

Och gå dit! Gå dit där Gud finns.

 

Nu ska vi sjunga psalm 778. Kören kommer att sjunga den två gånger själva och sedan får vi också sjunga med två gånger.

 

Innan jag avslutar idag vill jag läsa ur

NELSON MANDELAS installationstal 1994.

”Vår djupaste rädsla, är inte att vi är otillräckliga.
Vår djupaste rädsla, är att vi är fyllda av en kraft bortom alla gränser.
Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss allra mest.
Vi frågar oss själva, skulle jag vara strålande, storslagen, talangfull och sagolik?
Men varför skulle du inte vara det?

Du är ett barn av Gud. Att du spelar liten hjälper inte världen.
Det tjänar inte Ljuset att du förminskar dig själv
för att andra omkring dig inte skall känna sig osäkra.

Vi föddes för att uppenbara Guds härlighet inom oss.
Den finns där inte bara i några av oss utan i alla och,
när vi låter vårt ljus lysa ger vi omedvetet tillåtelse åt andra att göra likaledes.
Allteftersom vi gör oss fria från vår egen rädsla, kommer vår blotta närvaro att göra andra fria.

 

Och nu får ni gå hem och känna er sända!

Kommentarer stängda.