En text kring andlig klarhet

Ann Ebersteins lekmannaandakt

Djursholms Kapell den 26 juli 2015

Åttonde söndagen efter trefaldighet

 

Klockringning

 

Varmt välkomna! Den här söndagens tema är Andlig klarsyn. Vi som leder den här andakten idag är Toril Briese som är musiker, Gunnel Lange som är värdinna, Lilla Kören som ska sjunga tre stycken för oss, och så jag som heter Ann Eberstein. Den frivilliga kollekten går idag till verksamheten i Djursholms kapell. Nästa söndag, den 2 augusti, leds andakten av Astrid Roos Ydell.

Vi ska börja med att få lyssna till kören som kommer att sjunga

 

En vänlig grönska, psalm 201 i stämmor

 

Dagens episteltext är hämtad från första Johannesbrevet, kapitel fyra, vers 1-4, och låter så här:

 

Mina kära, sätt inte tro till alla andar utan pröva om de kommer från Gud, ty många falska profeter har gått ut i världen. Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att jesus kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud. Det är antikrists ande, som ni redan har hört ska komma som redan nu är i världen. Men ni, mina barn är från Gud, och ni har besegrat de falska profeterna, ty han som är i er är större än han som är i världen. De kommer från världen och därför talar de som världen och världen lyssnar på dom. Men vi kommer från Gud. Den som känner Gud, han lyssnar på oss; den som inte kommer från Gud, han lyssnar inte på oss. Så kan vi skilja mellan sanningens ande och villfarelsens ande.

 

och Dagens evangelium är hämtat från Matteus, kapitel 7, vers 15-21 och det lyder:

 

Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt ska ni känna igen dom. Plockar man kanske druvor på törnen eller fikon på tistlar? Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt. Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett uselt träd bära bra frukt. Varje träd som inte bär bra frukt huggs ner och kastas i elden. På deras frukt skall ni alltså känna igen dem.

 

 

Jag blir lite rädd för texten först. Tycker att den låter så sträng. Skjuter fram skrivandet av den här andakten. Jag tycker verkligen inte om mig själv när jag skjuter upp skrivandet på det här sättet. Jag känner mycket väl igen detta uppskjutande, märker hur jag har svårt att njuta av semestern med min tioåriga dotter, hur jag blir allmer lättirriterad ju mer intensivt jag INTE skriver den här texten.

Till slut bestämmer jag mig för att ta hjälp av dagens bibeltext. Kanske kan det finnas en innebörd i den som kan hjälpa mig med mitt patetiska förhalande? Kanske har den en visdom att lära mig, eller i alla fall ett litet tips. Jag tycker att det brukar vara så med Jesus. Att om jag väl låter honom tala och låter mig själv lyssna så har han något att lära mig om just det här nuet. Om just den här lilla kampen inom mig.

 

De dåliga fruktträden ska kastas i elden… Är det jag som ska kastas i elden? Nej, så kan det ju inte vara. Jesus vill ju väl!

Om träden skulle kunna vara en metafor för människors avsikter och frukterna själva handlingarna, vad är det då för dålig avsikt som smugit sig in och burit icke-frukten ett tomt blad med en ickeskriven andaktstext och ett frustrerat inre.

Jag stannar upp och känner efter. Kommer på att när jag förhalar så är det för att jag hamnar i någon sorts prestige, att jag vill säga något BRA, att ni ska bli liksom lite imponerade av mig. Att avsikten är någon sorts ego-centrerad variant….

När jag väl fått syn på den här vilja-vara-bra-avsikten blir jag plötsligt helt lugn. Jag tar fram min lilla miniyxa och byter avsikt. Det är Guds närvaro som kommer att vara viktig, inte min. Jag vill ha knådat texten så pass att det går lätt för oss att tänka vidare på detta efteråt. Jag villvara med och skapa en stunds djup eftertanke. Jag vill inte ha, jag vill ge. Just det ja, Det är ju det jag vill – egentligen. Ocn när jag kommit på det så börjar jag skriva. Äntligen!

 

Dagens bön lyder:

Gud,

Som ensam är sanning,

Ge oss förmågan att tänka klart,

skilja mellan andar

och frimodighet att stå upp för ditt namn.

Ge oss den kraft vi behöver

För Jesu Kristi skull.

Amen

 

Och nu ska vi få lyssna på när Lilla Kapellkören sjunger en av psalmerna från Tai-ze: ”Mitt ljus, min herre är du”

 

 

Ja, det är lätt att bli rädd för den här texten. Det ÄR en sträng text! Det låter som om jag eller andra riskerar att kastas i elden. Det kan inte vara jag som ska kastas i elden. Och de kan inte heller vara de som inte tror på rätt sätt. Träden kan inte vara en metafor för oss människor.

Om träden är våra ideer , våra avsikter, våra viljor. I så fall är vi ansvariga för den frukt vi odlar i världen, för de träd vi har inom oss. Och i så fall har vi nog såväl usla träd som bra träd inom oss som vi ska lära oss att känna igen. Men för att osentimentalt kunna hugga ner de usla träden så bygger det på att vi kommer ihåg att vi är älskade av Jesus rakt igenom. Och att vår inre sanna röst är hans röst. Att vi är omslutna av kärlek. Att vårt huggande inte handlar om att bli mer värda, för vi är redan alldeles tillräckligt värda. Vårt huggande gör oss inte mer värda, men det gör oss ansvarsfulla och trogna vår uppgift.

 

Johannes skriver:

”Men ni, mina barn är från Gud, och ni har besegrat de falska profeterna”

Hur ska vi veta att vi besegrat de falska profeterna? Det kan inte någon berätta för oss, varken Johannes, någon präst eller någon annan människa.

Om vi ska kunna avgöra om vi besegrat de falska profeterna eller inte så behöver vi lyssna inåt. Johannes håller med om detta i meningen efter, då han säger

” ty han som är i er är större än han som är i världen”

Jesus är ofta på tvärs mot maktens värld. Och inuti oss finns rösten vi ska lyssna till. Vi kanske har många röster inom oss, men vi vet vilken som är sann och som tur är är det också den sanna rösten som vill gott. Och jag tror att den rösten är samma röst inom oss alla. Den vill solidaritet och kärlek och respekt och jag tror att den kommer från Gud, och jag tror att om vi följer den så kommer vi att förvisso gå helt olika vägar men i samklang med varandra.

 

 

Jag tänker att det är en sträng text, kanske därför att man ibland måste ta i för att få oss människor att ta det ansvar som är vårt. För Jesus vilja och världens vilja går ofta stick i stäv mot varandra. Vi behöver inte bara våga höra den där rösten, vi behöver också våga agera i samklang med den. Jag tänker mig att den där rösten är som en förälder som puttar och puttar på sitt internetspelande slöa barn som vägrar gå upp ur soffan. Så tänker jag mig att Gud vill att vi ska ut i världen och vara i vår uppgift och i vår sanning. Men älskar oss gör han likafullt, oavsett hur mycket eller lite vi ligger i den där soffan. Så rösten är pockande och kanske irriterande ibland, men den har inte något alls att göra med hur pass älskade vi är. Det handlar om att den där rösten faktiskt VET att det på sikt inte är lättare att vara vag och konturlös och likgiltig. Den där rösten vill att vi ska vara fulla av integritet och mod och andlig klarhet.

Så behöver vi känna igen vad som är dålig frukt inom oss och också vad som är dålig frukt och dåliga träd utanför oss. Om någon säger till oss att vi är mer värda än andra, så kan vi vara säkra på att om vi stannar upp och känner efter och lyssnar till jesus inom oss så kommer vi veta att detta inte är sant. Om någon säger oss att det är viktigare att vi blir rika än att vårda jorden så vet vi att vi egentligen inte håller med. Om någon säger oss att de fattiga ska skärpa sig och de olyckliga bara ska bita ihop och låtsas som inget, så vet vår röst att det inte stämmer. Vi vill kanske inte alls se vårt eget ansvar. Men ansvaret har vi likafullt. Att urskilja träden och hugga ner de som är dåliga.

 

 

 

Jag tänker också att metaforen träd och frukt är en ledtråd. Jag tänker att vi alla vet hur god frukt smakar.Om vi tar ansvar för att vi vill ge frukt till världen så vill vi också att våra nära relationer ska ge sådan frukt. Vi behöver stanna upp i bland och smaka på frukten. Vattnar jag ett dåligt träd? Kanske ska jag hugga lite och vattna ett nytt träd i den här relationen. Ansvar behöver inte vara tråkigt. Hugg ner dom där träden– inte med ilska utan bara hugg helt enkelt. Byt fokus.Vi får också äta den där frukten. Njuta av den. Frukt är ju gott! Jag tänker att smaksensationen är sinnlig, saftig, verklig, njutbar.

(Och vi behöver märka när någon ger oss den där frukten! Om jag till exempel går och väntar på att ”om den där personen NÅGON GÅNG kunde ta första steget till ett samtal” och sedan gör den där personen det helt plötsligt. Att då inte trött svara ”jaså, dags att själv ta upp nåt nu, det var ju inte precis igår” utan faktiskt märka att jag just fick den där efterlängtade frukten. Det är förvånansvärt svårt har jag märkt, detta att passa på att äta den färska saftiga frukten just när den serveras, just när den är som färskast.) ta bort det som är i parantesen, ersätt: Våga smaka. Känna. Våga slänga bort. Och våga njuta när frukten är god.

 

MUSIK 3 – psalm 217 (alla sjunger) ”Gud, för Dig är allting klart”

Dagens texter kräver att vi vaknar, öppnar ögonen, tittar efter, tar ansvar.

(Och för att kunna titta med klara ögon, smaka med våra sinnen, plocka med våra händer, hugga ned det som behöver huggas ner, så är det en stark hjälp att vila i Jesus. Det vill säga vila i att vi är älskade. Allihop, genomgripande, hela tiden. )

 

 

Jag gnäller på min snart 10-åriga dotter. För att jag känner mig lite allmänt dålig den här dagen och för att hon tittar på mig så kritiskt. Varför gnäller jag? Vad är min avsikt med detta gnäll och vilken frukt kommer gnällandet att ge? Jag vet det när jag stannar upp. Ni vet det också. Vi vet det alla: Att jag bara släpper ut lite skräp över henne istället för att vara i en avsikt som bottnar och som är integrerad i mig själv.

Den frukt jag vill att mitt träd ska bära är kärlek. Och då får jag nog ta och släppa in lite kärlek till mig själv också. Till denna ofullkomliga gnäll-sida och till denna dålighetskänsla i mig. Släppa in lite fullkomlig Jesus-kärlek och så minnas att mitt värde är irrelevant på så sätt att det ändå är konstant, vare sig jag gör bra eller dåligt. Att jag har ett val. Och att det faktiskt är roligare att göra bra än att göra dåligt.

Jag tittar på mitt barn och frågar henne vad det är hon är så arg på? Hon säger att ajg ska sluta att vara så pinsam.

Jag tänker, efter ett tag, att hon säger att hon inte vill känna skam. Jag tänker att jag vill få hennace att känna sig älskad. Att då måste jag våga älska, att då måste jag våga vara älskad.

 

Det är något med att inte gå på tomgång. Att inte ta sig rätten att kasta ur sitt sitt skräp lite här och där. Att minnas vad det är man vill.

Vi har förmågan att välja.

Och vi ska också veta att vi är helt igenom älskade, med fel och brister, med skavanker och trassel. Inklusive allt. Vi är älskade och inte utan eget ansvar.

Vi är ansvariga för att lyssna till vår egen och andras avsikt. Att kunna sålla vad som ger ljus och kärlek och kommunikation och växt. Vad som ger näring. ”På deras frukt ska ni alltså känna igen dom!”

 

 

Gud, låt oss fatta våra val i kärlek för oss själva och för varandra. Låt oss släppa in dig i allt som vi sänder ut i världen. Du är kärleken som binder oss alla samman och som visar oss vägen. Låt oss våga lyssna. Våga ta i. Våga agera. Och våga veta att djupast inne i oss alla så vill vi väl. Låt oss lyssna! Låt oss vässa vår avsikt! Låt oss njuta! Låt oss hugga! Låt oss gå i andlig klarhet. Amen.

 

Vi kommer att avsluta den är andakten idag med att lyssna på när kören sjunger en del av Lars Erik Larssons ”Förklädd Gud”. Efter det får vi vandra hem, på var sin väg och i samklang med varandra. Tack för att jag fick vara här idag.

 

MUSIK 4 Kören sjunger