En liten text om vanmakt
Det finns känslor och det finns känslor. Det finns känslor som är lättare att stå ut med än andra. Jag är verksam som gestaltterapeut och min utgångspunkt att känslor blir mindre farliga om vi accepterar dom. I motsats till att förneka dom eller försöka tänka bort dom. Jag arbetar helt enkelt efter utgångspunkten att känslorna behöver märkas, få finnas och helst omfamnas – då förlorar dom sin farlighet. Om man exempelvis är arg men inte vill vara arg, så tror jag inte på att tänka positivt, istället så tror jag på att märka ilskan och att intressera sig för den utan värdering. Jag menar inte att man alltid ska följa sina känslor, men jag menar att man alltid ska märka dom, för först då kan man ge sig själv det man behöver i stunden och först då kan man ta ansvar för känslorna man har. Hur som helst, vissa känslor är enkla att känna och andra är svårare att stå ut med. Och en av dom svåra är vanmakt. Vanmakt och hopplöshet tillhör sällan favoritregistret.
Vanmakt. Hopplöshet.
Just dessa känslor som större delen av Sveriges befolkning troligen började känna den 8 november. Och som troligen den större delen av Sveriges befolkning med näbbar och klor försöker att SLIPPA känna. Dom flesta av oss har outståbara minnen av vanmakt, (Kanske en liten bebis som var alltför hungrig, eller en tioåring vars föräldrar just skulle skiljas, eller en tolvåring som bevittnar hur pappan slår mamman?) på ett eller annat sätt. Och känslan av att se Trump vinna är oerhört lik känslan av att vara det där barnet. Vi bevittnar något som inte får ske – och vi kan inget göra. Den känslan. Och vårt vuxna jag VILL INTE känna sådär igen.
Men. Jag tror ju att vi behöver acceptera även denna känsla. För jag tror att i undvikandet av denna känsla så kommer kanske några att göra bra saker och hitta en sund kamp, men några kommer också att göra om sanningen och bara helt resignerat bestämma sig för att Trump inte är så där dum ändå. För att dom inte orkar se sanningen, för att sanningen ger dom den där förhatliga vanmakten.
Jag tror vi behöver säga hej till vanmakten, av den enda enkla anledningen att jag tror att det är ett sätt att inte låta vanmakten ta över oss. Att vi med våra vuxna jag behöver säga hej till det lilla barnets vanmakt. Istället för att skjuta undan känslan och låsa in den tills den blir ett monster som öppnar dörren själv och vältrar sig över oss och hotar att ta över oss helt och hållet.
Men för att kunna säga hej till vanmakten behöver vi stå stadigt på våra vuxna ben. Eller ha någon annan som kan vara vuxen i vårt ställe en stund och ta hand om den förtvivlade lilla i oss. Jag tror att vi helt enkelt behöver varandra. Jag tror att vi behöver våga möta vår ensamhet och vår vanmakt tillsammans. För jag tror att det är ett av dom sätt som finns för att arbeta för att behålla vår mänsklighet. Och att vi efter att ha gråtit några timmar kommer kunna tänka klart och friskt och våga hoppas igen, utan att behöva göra oss blinda. Jag tror att vi behöver vara noga med att behålla vår mänsklighet, för jag tror att det är det som är vårt starkaste vapen mot fascismen. Mot fascismen utanför oss och inom oss. Det förhårdade, omänskliga, galna. Fascismen som i olika former vill förinta det svaga och lovprisa det starka. Låt oss slå vakt om vår sårbarhet. Och vanmakt i kontakt blir inte ensamhet. Med kontakt menar jag här; känslan av att vara helt välkommen hos någon annan i just den här stunden. Vanmakt i kontakt leder till känslan av att det omöjliga nu kan gå att dela. Att vi inte längre är ensamma. Vanmakt plus kontakt blir hopp. Tror jag.
Ann Eberstein
Stockholm
20161121