tankar utifrån bibeln och ljus

Varje sommar håller jag en liten lekmannapredikan. Det är en gång om året, och då får jag bolla och tänka kring olika texter i bibeln. Jag tycker om detta. Så här blev årets text.

Lekmanna-sommar-andakt 2014

Tankar på

”Jesu förklarings dag”

utifrån den söndagens evangelie-text

Luk. 9:28-36

Ungefär en vecka senare tog Jesus med sig Petrus och Johannes och Jakob och gick upp på berget för att be. Medan han bad förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev vita och lysande. Och två män samtalade med honom. Det var Mose och Elia som visade sig i härlighet, och de talade om hans uttåg ur världen som han skulle fullborda i Jerusalem. Petrus och de andra hade fallit i djup sömn men vaknade och såg hans härlighet och de båda männen som stod tillsammans med honom. När dessa skulle lämna honom sade Petrus till Jesus: ”Mästare, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyddor, en för dig och en för Mose och en för Elia” – han visste inte vad han sade. Men medan han talade kom ett moln och sänkte sig över dem, och när de försvann i molnet blev lärjungarna förskräckta. En röst hördes ur molnet: ”Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom”, och när rösten ljöd stod Jesus där ensam. Lärjungarna teg om vad de hade sett, och vid den tiden berättade de ingenting för någon.

Han står där i ett förklarat ljus. Han är Guds son. Det råder inte längre något tvivel. Allt är så tydligt som det kan vara.

Jag tänker att texten handlar om två saker. Dels om att Jesus är guds son och står där i ett lysande förklarat ljus. Och dels om hur vi människor förhåller oss till den insikten, och kanske till andra insikter. Vågar vi ta emot insikterna som visas oss? Vågar vi möta sanningen när den är uppenbar och självklar?

Hur lätt är det att ta in att Jesus är Guds son, även om vi också skulle varit där och sett allt med egna ögon? Hur lätt är det att leva med den sanningen och med allt hån som det skulle innebära att hålla fram den. Skulle vi vågat?

Skulle vi alls vågat följa med upp på det där berget? Några av lärjungarna gör inte det, utan ligger kvar och sover.

Jag tänker att vi alla ofta blundar för sådana sanningar som skulle omkullkasta vårt trygga sätt att leva, och som skulle kräva att vi stod upp med integritet och tydlighet. Så som vi alla ofta väljer att blunda för vad vi gör mot djur, natur och medmänniskor, därför att vi tror att det blir lättare då. För om vi lät den insikten drabba oss så skulle vi behöva förändra vårt sätt att leva och konsumera. Vi väljer också alla ofta att blunda för den där lysande kärleken som Gud sänder ut till oss, därför att vi inte vågar bli sådär genomlysta. För att vi inte så gärna vill se det förvirrade inom oss, det sårbara, det pinsamma, det vi skäms för. Det känns just då som om den enklaste vägen är att sova vidare.

Men om man tänker sig hur lärjungarna som sov sig igenom stunden på berget, hur de ska möta Jesus med ett ”god morgon” nästa dag, då får man ändå en känsla av att det kommer skorra litegrann. Gnaga lite.

Petrus är vaken och är med Jesus på berget. Han föreslår att de ska bygga hyddor. Det blir naivt, därför att han försöker tänka ut något som skulle kunna vara rätt sak att göra. Men här handlar det inte om att försöka bli herre över situationen. Här handlar det om att kapitulera och ge efter.

Matteus har med två saker till från samma tillfälle i sitt evangelium: ”När lärjungarna hörde detta, kastade de sig ner med ansiktet mot marken och greps av stor skräck” och ”Berätta inte för någon om det ni har sett förrän Människosonen har uppstått från de döda.”

De vill bygga hyddor. De faller till marken. De ska vara tysta ännu en tid. Jag tolkar det som att de gärna vill göra ett minnesmärke dirket – innan de verkligen förstått – så som vår tids facebook. Många av oss vill genast instagramma, facebooka om vad vi sett och hört som varit utöver det vanliga.

Men en insikt behöver först bli kroppslig. I det här fallet är den så stark och så oförberedd att deras kroppar faller. Och de får inte berätta om vad de varit med om – än. Den här insikten har kommit med sådan kraft utifrån. Den har inte kommit ur en inre visshet, utan den har kommit i neonskrift utifrån, från himlen, och De behöver också göra sin del av arbetet. De behöver införliva insikten i sitt system och bli ett med den. Den behöver gro, mogna, lagras. Först då kommer den gå att förmedla. Då den vuxit inåt och blivit en sanning de kan bära, tydligt och upprätt.

Ja, den insikten kommer att förändra deras liv. De kommer behöva gå ut i världen och predika sin sanning. De kommer att bli hånade och de kommer att fortsätta. Sanningen de fick var genomgripande, kanske precis så omstörtande och ansvarskrävande som de som valde att sova sig igenom natten befarade. Men, när de vandrade ut där i världen, när människosonen hade uppstått från de döda, så tänker jag mig att det inte var den knepiga känslan av ansvar som de brottades med. Tvärtom, så tänker jag att då hade de klivit in i sin uppgift och var ett med den, och med en sådan införlivad sanning i sig så tänker jag att det också var så mycket mer meningsfullt och levande att leva. Att de öppnat ögonen, och det de såg var vackert. Och att kärleken och sanningen och gud var med dom. Och att frågan om att vara duktig och göra rätt inte längre kändes relevant.

Jag tror en insikt handlar om att våga kliva in i sanningen. Ens egen sanning. Den man vet om finns där, men som är för obekväm för att möta. Som vi kan ägna hela liv åt att undvika. För jag tror att en insikt är just detta, att man plötsligt vet att något är sant. Och för att våga kliva in i sig själv, och möta det där som känns för svårt att möta, så krävs ett mod. Och det är när vi gjort det arbetet själva, modet att ge upp våra försvar, modet att sluta undvika, som Gud kan kliva in och fylla oss med ljus. Så tror jag.

När vi väl möter sanningen, oavsett om den är härlig eller svår, så möter vi också livet. Och jag tror alltid alltid att det är en vinst.

Men allt detta ljus. All denna självklarhet. Hur ska vi hantera det?

Jag tänker att de flesta av oss har som en inre källare där vi noga stängt dörren kring de sidor hos oss själva vi skäms mest för, eller för de känslor som varit för svåra för oss att bära. Vi stänger dörren om hopplösheten och den krångliga ilskan, om sårbarheten och det övergivna, och vi låser noga. Problemet är att det blir väldigt mörkt där inne. Känslorna är kanske i tryggt förvar, men mörkt blev det. Vi stänger ute ljuset och då är det inte lätt att bli upplyst.

Och jag tror vi att tänker oss att det där ljuset är hårt och kritiskt, och att vi kommer att gå sönder om vi öppnar oss för det. Vår rädda sida tänker så. Men egentligen tror jag att vi alla vet, om vi vågar öppna oss för insikten, att så är det inte. Vi har ett val. Det är ett ljus av kärlek som vi kan välja att släppa in om vi erkänner de där svåra känslorna, och i det ljuset behöver vi inte skämmas. Om vi öppnar våra dörrar, så att ljuset kan komma in, och ut. Om vi öppnar också källardörren, och låter det blåsa korsdrag ett tag, så att vi kan släppa in ny och frisk luft. Om vi kapitulerar, ger efter. Om vi gör det när vi är i kontakt med kärlek, med snällhet, med Gud, så kommer också Gud svara. Det är jag övertygad om.

Tillbaka till texten. Jesus var uppe på berget och pratade med två mer eller mindre jämlika personer.

Han pratade troligen om korsfästelsen som komma skulle. Och han kanske inte var helt lätt kring detta. Han kanske bävade för vad han fick veta, eller vad han redan vistse. Men något hände med honom, just i denna stund, som gjorde att han började lysa. Jag tror att det som hände var att han accepterade fullt ut att det var det här han skulle behöva göra. Den här smärtan som ingick i att ha en sådan relation med Gud som han hade. Och han stod där med sina vänner och öppnade sig för det svåraste och visade tillit. Han vågade. Han bar. Det fanns inga försvar. Han kapitulerade, gav efter och alla dörrar inom honom var vidöppna. Så därför kunde ljuset komma in. Eller ut. Eller in OCH ut. Han lyste.

Och då kom en röst från himlen: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom.”

För mig handlar allt detta om att ta emot sanningen och den handlar i sin tur om att våga kliva in. I oss själva och i livet. Och för att göra det, och för att kunna vårda och ge plats åt insikterna av visshet, så behöver vi också vara på vår sida. Det behöver vara snällt och tryggt omkring oss för att vi ska våga! Och vi kan själva klappa lite på vår kind, vara som vår egen bästa vän. Vi har faktiskt ett val att låta det snälla i oss vara snällt mot oss. Kanke är sanningen inte så lätt, kanske väntar en korsfästelse. Vi vet inte. Men vi vet att vår egen sanning är något vi ändå redan vet. Vi ska bara möta den. Gnället är aldrig sant. Det passiviserar. En insikt är alltid kristallklar. Den är kroppslig, den är andlig, den är helt tydlig och jag tror, att då den väl landat,efter att vi kanske som lärjungarna legat på marken och skälvt av skräck, efter det, tror jag att en insikt alltid gör en lugn.

Maria Magdalena säger i det evangelium som hon skrev och som det finns vissa fragment kvar från: ”När den salige sagt detta hälsade han dem alla och sade: ’ Min frid föder frid åt er. Var på er vakt så att ingen förleder er genom att säga : ’se hit, eller se dit’. För Människosonen finns inom er. Följ honom! De som söker honom finner honom. Gå alltså ut i riket och tala om detta glädjebud!”

Gud. Låt oss våga kliva in i oss själva. Låt oss våga ta emot kärlek. Låt oss stråla. Människosonen finns inom oss. Amen.